I mitt senaste medarbetarsamtal med chefen pratade vi som alltid om utvecklingsmöjligheterna. Både för mig personligen och sånt som skulle kunna gynna skolan.
Jag vill vara med och utveckla elevernas läsning. Eftersom vi är en fotbollsskola med många elever som tillbringar all sin lediga tid med en fotboll så är de inte så många som finner njutning i att läsa böcker. Jag säger inte att det är så för alla men av de elever jag har så är det mindre än 10% som läser en kapitelbok hemma i nuläget. Det tycker jag är lite och jag ser det som viktigt att de i skolan då får tillfälle att läsa och att prata om böcker. Skolans bibliotek är knapphändigt och eftersom vi är en friskola så får vi inte samarbeta m sambandscentralen gratis.... Ni ser ju redan min utmaning. Detta kommer kunna lösas genom bokinköp. Några bra, läsvärda titlar i kanske 6 ex av varje så har jag snart mina bokcirklar som jag så gärna vill starta upp i 7:an. Härligt med medarbetarsamtal så man verkligen får en chans att förklara allt man vill utveckla vidare!
Men detta var inte det som blev mitt nya utvecklingsmål, utan en helt annan sak. Jag tycker ju att det är så spännande med internet och världen och detta pratade vi en del om. Chefen vet redan om mina mysteryskypes som jag gör (nu har alla mina nya 7:or fått prova en gång var) och vi pratade om hur vi kan utveckla det vidare. Vi kom då in på eTwinning som vi båda hört talas om men inte riktigt jobbat med tidigare. eTwinning är ett projekt i Europa där lärare startar upp olika samarbetsprojekt med lärare i andra länder. Man arbetar ihop via nätet och det finns riktigt stora projekt och en hel del mindre omfattande.
Mitt utvecklingsmål är alltså att öppna upp klassrummet/skolan för omvärlden och utlandet för att öka elevernas språkkunskaper och få dem medvetna om att vi lär för livet.
Jag skapade konto direkt efteråt och det tog inte många minuter innan jag såg ett projekt som verkade lagom enkelt att starta upp med. En lärare i Polen ville skapa film med julhälsningar på olika språk och jag flaggade för mitt intresse. Vi har haft kontakt och jag är nu delaktig i projektet med skolor från Polen, Portugal och Albanien. Ska bli riktigt roligt. Jag hoppas mina elever tycker samma.... :)
Igår kväll fick jag en förfrågan till om ett annat miniprojekt. En skola i Grekland vill skicka julkort till oss! :) Så klart vi vill vara delaktiga i det!
Visar inlägg med etikett reflektion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett reflektion. Visa alla inlägg
onsdag 30 november 2016
måndag 14 november 2016
Introduktion av Mystery Skype på nya jobbet! :)
Det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig....
Introducerade en av mina nya klasser för Mystery Skype innan lovet. Vi hade förberett oss bra och var taggade inför mötet med Island. Det visste ju inte mina elever - bara jag.
Vi hade haft lite teknikstrul jag och den andra läraren dagen före så istället för att vi träffades via Skype ringdes vi via Facebooks Messenger istället. Det funkade bra och vi körde på. Dock blev vi lite snopna när den andra klassen VÄLDIGT snabbt listade ut att vi var i Sverige så jag misstänkte att läraren gett en hint om det. Hur som helst så listade de ut vår stad men när det kom till skolan så tog det stopp. Att lista ut namnet på skolan vi befinner oss i av alla de skolor som finns i Göteborg är inte helt enkelt. Så när vår klass väl listade ut i vilken ort de befann sig så avslutades samtalet väldigt hastigt från deras sida. ;)
Veckan efter lovet skulle en av mina andra klasser få testa på det hela. Vi hade också förberett oss men den andra klassens lärare hade när det var dags ännu inte godkänt min kontaktförfrågan, så det började bli lite nervöst. Hade jag tagit fel på tiden? Dagen? Person? Men nej, allt det där SKULLE vara rätt. Mina elever satt på helspänn och även de undrade såklart vad som gått fel.
En kvart senare ringde de äntligen upp oss - det visade sig att läraren glömt av det hela. De förberedde sig lite snabbt och vi körde äntligen igång! Vår första fråga var: "Är ni i Nordamerika?" Det var de. De frågade om vi var i USA. Vår andra fråga var "Är ni i USA? Det var de. De frågade om vi var i Europa. Vår tredje fråga var om de var i östra USA. Det var de. De frågade om vårt land gränsar till havet. Vår fjärde fråga var "Är ni i Indiana". Det var de. Och det var här som jag blev misstänksam... De frågade om vi var i Finland. Min klass trodde de hade vunnit, men jag sa att de måste lista ut staden/orten också, så vår nästa fråga var "Är ni i Indianapolis". Det var de och vi hade snabbt vunnit... Då förstod jag vad som skett. En av mina elever googlade lärarens skypenamn och hittade rätt... Där och då blev jag väldigt irriterad eftersom det liksom tog udden av det roliga, men jag erkände senare för klassen att det ju var väldigt kreativt, men tråkigt - lite som att avslöja en hemlighet för tidigt....
De elever som skötte frågorna gjorde ett bra jobb och de tog datorn med sig ut och visade skolan och arenan så de amerikanska 11-åringarna fick möjlighet att se hur vi har det.
Och ja - de listade till slut ut att vi fanns i Göteborg, Sverige! :)
Snart är det dags för min sista klass att testa det hela. Får se hur det blir då....
Introducerade en av mina nya klasser för Mystery Skype innan lovet. Vi hade förberett oss bra och var taggade inför mötet med Island. Det visste ju inte mina elever - bara jag.
Vi hade haft lite teknikstrul jag och den andra läraren dagen före så istället för att vi träffades via Skype ringdes vi via Facebooks Messenger istället. Det funkade bra och vi körde på. Dock blev vi lite snopna när den andra klassen VÄLDIGT snabbt listade ut att vi var i Sverige så jag misstänkte att läraren gett en hint om det. Hur som helst så listade de ut vår stad men när det kom till skolan så tog det stopp. Att lista ut namnet på skolan vi befinner oss i av alla de skolor som finns i Göteborg är inte helt enkelt. Så när vår klass väl listade ut i vilken ort de befann sig så avslutades samtalet väldigt hastigt från deras sida. ;)
Veckan efter lovet skulle en av mina andra klasser få testa på det hela. Vi hade också förberett oss men den andra klassens lärare hade när det var dags ännu inte godkänt min kontaktförfrågan, så det började bli lite nervöst. Hade jag tagit fel på tiden? Dagen? Person? Men nej, allt det där SKULLE vara rätt. Mina elever satt på helspänn och även de undrade såklart vad som gått fel.
En kvart senare ringde de äntligen upp oss - det visade sig att läraren glömt av det hela. De förberedde sig lite snabbt och vi körde äntligen igång! Vår första fråga var: "Är ni i Nordamerika?" Det var de. De frågade om vi var i USA. Vår andra fråga var "Är ni i USA? Det var de. De frågade om vi var i Europa. Vår tredje fråga var om de var i östra USA. Det var de. De frågade om vårt land gränsar till havet. Vår fjärde fråga var "Är ni i Indiana". Det var de. Och det var här som jag blev misstänksam... De frågade om vi var i Finland. Min klass trodde de hade vunnit, men jag sa att de måste lista ut staden/orten också, så vår nästa fråga var "Är ni i Indianapolis". Det var de och vi hade snabbt vunnit... Då förstod jag vad som skett. En av mina elever googlade lärarens skypenamn och hittade rätt... Där och då blev jag väldigt irriterad eftersom det liksom tog udden av det roliga, men jag erkände senare för klassen att det ju var väldigt kreativt, men tråkigt - lite som att avslöja en hemlighet för tidigt....
De elever som skötte frågorna gjorde ett bra jobb och de tog datorn med sig ut och visade skolan och arenan så de amerikanska 11-åringarna fick möjlighet att se hur vi har det.
Och ja - de listade till slut ut att vi fanns i Göteborg, Sverige! :)
Snart är det dags för min sista klass att testa det hela. Får se hur det blir då....
fredag 2 september 2016
So far so great! :)
Tiden går fort och det måste ju betyda att det är roligt...?
Kan också bero på att det är mycket att stå i och en del nya rutiner att sätta sig in i. :)
Men jag tror nog att det mest är för att det är nytt, spännande och kul! Min nya arbetsplats är härlig att vara på hittills och jag har en känsla av att det kommer fortsätta så.
Härlig att vara på - här kommer en liten beskrivning av skolans innemiljö. Till att börja med ligger skolan inne i Prioritet Serneke Arena och bara det är en skön miljö i sig.
När man kommer in i skolan tar man först av sig skorna - fördel 1: man blir aldrig våt om fötterna, fördel 2: det är rent och snyggt på golven, fördel 3: man går runt i sina strumpor på skolans heltäckningsmattor och känner sig nästan som hemma.
Nackdel: I bamba kan det ligga riskorn eller spillt vatten som man av misstag kan trampa i.
Slutsats: Ett par inneskor borde jag skaffa mig.
När man sedan väl är inne i skolans lokaler möts man av lounchen där det finns små bord att sätta sig vid, soffor samt schackspel med jättepjäser. Supertrevligt! Fördel 1: Ser fräscht och nytt ut vilket gör att man är rädd om miljön. Fördel 2: Man får som lärare verkligen lust att sitta ner med eleverna under pauserna eftersom det är en skön miljö att vara i. De vardagliga kontakterna med eleverna blir därför självklara.
Nackdel: Det är så högt i tak att det kan skulle kunna bli en hög ljudnivå när många elever är ute samtidigt - dock sker det ytterst sällan då rasterna oftast inte är gemensamma för alla.
Slutsats: Ett ställe att trivas i helt enkelt.
Klassrummen är ganska små. Bänkarna likaså. Det ser jag som en nackdel då det blir svårt för eleverna att ha sina saker på sin bänk. Det blir för trångt. Bänkarna är trekantiga. Det är på detta sätt för att möbleringen ska vara lättvarierad. Man kan sätta ihop olika trianglar till små grupper. Dock blir det lite klurigt när man vill att alla ska vara vända framåt så gott det går. Men det här vänjer jag mig nog med. När eleverna sedan börjar jobba på "riktigt" kanske möbleringen är kanon...
Jag har hunnit träffa alla mina 7:or och det känns kanon! Det är tre lite olika grupper att undervisa men ändå har de väldigt mycket gemensamt. Många av dem är inte så värst intresserade av skolan alls utan är här endast för fotbollen, men de vet ändå att det vi gör i skolan också är viktigt. Oavsett är de väldigt glada och positiva och då går allt så mycket lättare. Vissa av dem reser väldigt långt för att komma till skolan, det kan röra sig om upp till 2 timmars resväg då de åker kommunalt! Det gör att man ändå förstår att det vi gör i klassrummet är viktigt för att få deras dag värt det - även om den främsta orsaken till att de är på den här skolan endast är för att de har fotboll 3 gånger i veckan och ytterligare 1 lektion med "vanlig" idrott.
De kollegor jag hittills mött är bra. De strävar åt samma håll som jag. De tänker som jag och har samma grundvärderingar när det gäller skolan. Jag har på känn att det kommer bli ett bra år!
Kan också bero på att det är mycket att stå i och en del nya rutiner att sätta sig in i. :)
Men jag tror nog att det mest är för att det är nytt, spännande och kul! Min nya arbetsplats är härlig att vara på hittills och jag har en känsla av att det kommer fortsätta så.
Härlig att vara på - här kommer en liten beskrivning av skolans innemiljö. Till att börja med ligger skolan inne i Prioritet Serneke Arena och bara det är en skön miljö i sig.
När man kommer in i skolan tar man först av sig skorna - fördel 1: man blir aldrig våt om fötterna, fördel 2: det är rent och snyggt på golven, fördel 3: man går runt i sina strumpor på skolans heltäckningsmattor och känner sig nästan som hemma.
Nackdel: I bamba kan det ligga riskorn eller spillt vatten som man av misstag kan trampa i.
Slutsats: Ett par inneskor borde jag skaffa mig.
När man sedan väl är inne i skolans lokaler möts man av lounchen där det finns små bord att sätta sig vid, soffor samt schackspel med jättepjäser. Supertrevligt! Fördel 1: Ser fräscht och nytt ut vilket gör att man är rädd om miljön. Fördel 2: Man får som lärare verkligen lust att sitta ner med eleverna under pauserna eftersom det är en skön miljö att vara i. De vardagliga kontakterna med eleverna blir därför självklara.
Nackdel: Det är så högt i tak att det kan skulle kunna bli en hög ljudnivå när många elever är ute samtidigt - dock sker det ytterst sällan då rasterna oftast inte är gemensamma för alla.
Slutsats: Ett ställe att trivas i helt enkelt.
Klassrummen är ganska små. Bänkarna likaså. Det ser jag som en nackdel då det blir svårt för eleverna att ha sina saker på sin bänk. Det blir för trångt. Bänkarna är trekantiga. Det är på detta sätt för att möbleringen ska vara lättvarierad. Man kan sätta ihop olika trianglar till små grupper. Dock blir det lite klurigt när man vill att alla ska vara vända framåt så gott det går. Men det här vänjer jag mig nog med. När eleverna sedan börjar jobba på "riktigt" kanske möbleringen är kanon...
Jag har hunnit träffa alla mina 7:or och det känns kanon! Det är tre lite olika grupper att undervisa men ändå har de väldigt mycket gemensamt. Många av dem är inte så värst intresserade av skolan alls utan är här endast för fotbollen, men de vet ändå att det vi gör i skolan också är viktigt. Oavsett är de väldigt glada och positiva och då går allt så mycket lättare. Vissa av dem reser väldigt långt för att komma till skolan, det kan röra sig om upp till 2 timmars resväg då de åker kommunalt! Det gör att man ändå förstår att det vi gör i klassrummet är viktigt för att få deras dag värt det - även om den främsta orsaken till att de är på den här skolan endast är för att de har fotboll 3 gånger i veckan och ytterligare 1 lektion med "vanlig" idrott.
De kollegor jag hittills mött är bra. De strävar åt samma håll som jag. De tänker som jag och har samma grundvärderingar när det gäller skolan. Jag har på känn att det kommer bli ett bra år!
lördag 2 juli 2016
Vad hände?
Jag har för första gången i livet sagt upp mig.
Det var en helg i januari som jag såg annonsen. Då när jag kände att det var något som behövde ske för att jag skulle hitta tillbaka till glädjen för mitt jobb. Det mesta gick på rutin, trots att den nya klassen var en ordentlig utmaning. Pga de behörighetskrav som infördes för en tid sedan så blev jag och mina kollegor tvungna att tänka om kring vår undervisning. Dessutom började jag längta tillbaka till att få undervisa 7-9 igen och det var då den där annonsen dök upp.
Jag sökte och fick komma på ett första samtal, men det visade sig att de hade hunnit ändra annonsen från att jag först såg den till dess att jag skickade in min ansökan så de ville nu ha en lärare i år 4-6 och det var jag inte intresserad av. I början av maj hörde de av sig igen och ville att jag skulle komma på intervju då de nu hade en ledig sv/en-tjänst för 7-9. Sedan gick det fort. Många tårar och funderingar. En massa känslor. Byta - inte byta? Vägde för- och nackdelar och till slut fanns det fler fördelar med ett byte så jag tackade ja!
De vemodiga känslorna finns trots allt kvar. Jag har haft ett jobb där jag trivts underbart bra. Fantastiska kollegor framförallt. Det har varit den arbetsplats jag varit längst på - 6 härliga år!
Under dessa år har jag fått förmånen att arbeta som IKT-handledare där jag bland annat försökt få mina kollegor att se möjligheterna med de digitala verktygen i undervisningen. Jag fick förtroendet att vara en av skolans två förstelärare och det har verkligen varit roligt och givande. Till hösten skulle vi genomföra läslyftet på skolan och det är något jag känner lite sorg över att inte få möjligheten att handleda. Dessutom skulle jag gå lärarlyftet och komplettera min lärarkompetens med bild för 4-6. Nu blir det inget med det. Men trots detta känns mitt val ändå rätt.
Nu har jag alltså packat mina saker, städat mitt skrivbord, lämnat in mina nycklar och snart även datorn. Tack Balltorp, tack kollegor, tack AW, tack elever. Ni har gett mig många skratt, en del tårar och frustration, ännu mera skratt och 6 finfina år tillsammans. I augusti väntar nya kollegor, nya elever och en helt ny miljö. Det ska bli riktigt roligt och spännande. Hoppas de gillar rosa... ;)
Det var en helg i januari som jag såg annonsen. Då när jag kände att det var något som behövde ske för att jag skulle hitta tillbaka till glädjen för mitt jobb. Det mesta gick på rutin, trots att den nya klassen var en ordentlig utmaning. Pga de behörighetskrav som infördes för en tid sedan så blev jag och mina kollegor tvungna att tänka om kring vår undervisning. Dessutom började jag längta tillbaka till att få undervisa 7-9 igen och det var då den där annonsen dök upp.
Jag sökte och fick komma på ett första samtal, men det visade sig att de hade hunnit ändra annonsen från att jag först såg den till dess att jag skickade in min ansökan så de ville nu ha en lärare i år 4-6 och det var jag inte intresserad av. I början av maj hörde de av sig igen och ville att jag skulle komma på intervju då de nu hade en ledig sv/en-tjänst för 7-9. Sedan gick det fort. Många tårar och funderingar. En massa känslor. Byta - inte byta? Vägde för- och nackdelar och till slut fanns det fler fördelar med ett byte så jag tackade ja!
De vemodiga känslorna finns trots allt kvar. Jag har haft ett jobb där jag trivts underbart bra. Fantastiska kollegor framförallt. Det har varit den arbetsplats jag varit längst på - 6 härliga år!
Under dessa år har jag fått förmånen att arbeta som IKT-handledare där jag bland annat försökt få mina kollegor att se möjligheterna med de digitala verktygen i undervisningen. Jag fick förtroendet att vara en av skolans två förstelärare och det har verkligen varit roligt och givande. Till hösten skulle vi genomföra läslyftet på skolan och det är något jag känner lite sorg över att inte få möjligheten att handleda. Dessutom skulle jag gå lärarlyftet och komplettera min lärarkompetens med bild för 4-6. Nu blir det inget med det. Men trots detta känns mitt val ändå rätt.
Nu har jag alltså packat mina saker, städat mitt skrivbord, lämnat in mina nycklar och snart även datorn. Tack Balltorp, tack kollegor, tack AW, tack elever. Ni har gett mig många skratt, en del tårar och frustration, ännu mera skratt och 6 finfina år tillsammans. I augusti väntar nya kollegor, nya elever och en helt ny miljö. Det ska bli riktigt roligt och spännande. Hoppas de gillar rosa... ;)
fredag 20 maj 2016
Läsa mellan raderna
Som uppvärmning i årskurs 4 i svenska idag hade vi en liten parövning där varje par fick ett kort med en kort text på samt 2-4 frågor om texten. Det handlar om att läsa mellan raderna. (Korten tror jag att jag hittat på lektion.se) Hur mycket förstår eleverna av innehållet och hur mycket förförståelse har de för att kunna dra slutsatser som stämmer? En del par/grupper klarade uppdraget utan svårigheter - de förstod att det kunde vara textens person "Roland" som kände röklukt "en doft som påminde om påskelden för en vecka sedan" och att det var hans hus som kanske var illa ute "han var på väg hem från kontoret" och "sprang uppför gatan". Medan man i andra grupper hade svårt att förstå att det var årstiden vår "påminde om påskelden" eller huruvida Roland sprang längs gatan eller uppför en backe "sprang uppför gatan".
Efter att de suttit i par och arbetat med några av korten diskuterade vi texternas betydelse tillsammans genom att använda no hands up-pinnarna. Det var ett upplägg som fungerade bra. Eleverna tyckte det var intressant att få de andra gruppernas syn på vissa delar trots att det var ganska enkla texter, men det fanns saker som inte stod i texten som man några upptäckte och andra inte.
Därefter fortsatte klassen skriva på sina böcker om sig själva. De skriver 6 kapitel som är gemensamma för alla och sedan väljer de minst 3 valfria ur min kapitelbank. Har några elever som skrivit 20 kapitel redan och hittar på fler egna ämnen att skriva om. För en del elever är det däremot verkligen en prövning att skriva trots att det (eller kanske just pga att det...) handlar om dem själva, sin egen familj, intressen, sitt namn osv. Jag har satt ett relativt lågt krav den här gången - varje kapitel ska vara åtminstone 8 meningar långt, men det är en rejäl utmaning för vissa!
Efter att de suttit i par och arbetat med några av korten diskuterade vi texternas betydelse tillsammans genom att använda no hands up-pinnarna. Det var ett upplägg som fungerade bra. Eleverna tyckte det var intressant att få de andra gruppernas syn på vissa delar trots att det var ganska enkla texter, men det fanns saker som inte stod i texten som man några upptäckte och andra inte.
Därefter fortsatte klassen skriva på sina böcker om sig själva. De skriver 6 kapitel som är gemensamma för alla och sedan väljer de minst 3 valfria ur min kapitelbank. Har några elever som skrivit 20 kapitel redan och hittar på fler egna ämnen att skriva om. För en del elever är det däremot verkligen en prövning att skriva trots att det (eller kanske just pga att det...) handlar om dem själva, sin egen familj, intressen, sitt namn osv. Jag har satt ett relativt lågt krav den här gången - varje kapitel ska vara åtminstone 8 meningar långt, men det är en rejäl utmaning för vissa!
lördag 31 oktober 2015
Halvvägs in i de elevledda utvecklingssamtalen
Med lite fler än hälften av samtalen gjorda den här hösten kan jag nu känna stor lycka över att ha valt detta sätt att genomföra utvecklingssamtalen på! Eleverna har varit väldigt aktiva vid sina samtal och också väldigt stolta över att själva få "chefa" över samtalet. De flesta har sagt att de varit nervösa innan men att det gick mycket lättare än de hade trott.
Så här gjorde vi i vår klass:
Tidigare i höst fick eleverna leta upp sin IUP via unikum och där läsa överenskommelsen från förra samtalet. Detta för att fräscha upp minnet angående vilka utvecklingsområden som eleven har sedan förra samtalet. De skrev ner minst två mål på en Post-it som de satte upp i bänklocket. Dessa mål har de under fördjupningstiden på tisdagarna kunnat arbeta med på egen hand för att utvecklas vidare.
Vid ett fördjupningstillfälle några veckor innan själva samtalet fick varje elev ett häfte med frågor som de skulle ha som manus vid samtalet. Frågorna i häftet är av typen Jag tycker jag har nått/inte nått/delvis nått målen sedan förra samtalet. Jag tycker jag är bra på... Jag tycker jag har blivit bättre på... På rasterna ... På lektionerna behöver jag tänka på att... Jag tycker det är svårt att... Jag behöver utveckla/arbeta mer med... Eleverna har verkligen tänkt igenom frågorna ordentligt och svarat på egen hand. De har sannerligen funderat över sin egen utveckling och jag är så stolt över dem att de tagit uppgiften på allvar och därmed blivit mycket mer medvetna om sina egna kunskaper och framsteg.
Innan varje samtal genomförts har eleven fått träna med mig eller min kollega vid ett tillfälle. Då har de fått läsa igenom sitt manus som om det vore på riktigt och de har kunnat ändra sig om de sett saker saker som de inte var så nöjda med. Kanske har de plötsligt ett annat ämne som de tycker är svårt om det var ett tag sedan de arbetade med sitt manus...
Varje samtal startar med att eleven hälsar oss alla välkomna och avslutas med Tack för samtalet. Under halvtimmen som passerat har eleven fått berätta själv om sin upplevelse av skolan/skolarbetet och också fått svar av både föräldrar och oss pedagoger om vad han/hon är bra på respektive behöver träna mer på. Vi har även haft tid att prata om den sociala delen. Vid samtalet har eleverna fått visa upp två saker som de är lite extra stolta över - alltifrån slöjdarbeten till mattehäften via egentillverkad engelskfilm.
Det som varit extra trevligt att få se är hur alla elever tagit stort ansvar för både förberedelser och genomförande. Vissa elever har verkligen visat en ny sida av sig gentemot hur de är i klassrummet. Det kan vi som pedagoger använda positivt i klassrummet vilket vi ser som en stor vinning och fördel. Även den mest tysta och försiktiga elev har under samtalet fått glänsa ordentligt!
Mest anmärkningsvärt har nog varit att det som eleven själv säger är sådant som även vi tycker - utan att vi ens pratat om det tillsammans innan. De är alltså väldigt väl medvetna om sina framgångar men också sina brister!
Nu när jag prövat konceptet elevledda utvecklingssamtal kommer jag aldrig kunna gå tillbaka till mitt tidigare sätt att genomföra samtalen på. Jag känner att elevens egen aktivitet vid samtalet är alldeles för värdefull och med tanke på att vi i skolan strävar efter att göra eleverna medvetna om sitt eget lärande för att nå längre så är det ju galet att ha ett samtal där läraren mer eller mindre berättar om elevens framsteg/brister medan eleven och föräldrarna mest lyssnar. Jag kan inte förstå att jag väntat så här länge ens... ;)
Avslutningsvis tänker jag att detta är något jag kommer sprida till mina kollegor på min enhet. Jag ser bara vinning i detta arbetssätt - mindre administrativt arbete för pedagogen - och mer aktivitet för eleven! Samtalsförberedelserna sker på lektionstid och min egen bedömning gör jag ju ändå löpande så jag kan visa upp resultat och delge hur jag ser på elevens kunskapsutveckling vid samtalet.
Även yngre elever kan hålla i sitt eget samtal tror jag. Så därför kommer jag rekommendera mina kollegor redan från åk 1 att försöka sig på detta. Kanske i en mindre skala till en början.
Så här gjorde vi i vår klass:
Tidigare i höst fick eleverna leta upp sin IUP via unikum och där läsa överenskommelsen från förra samtalet. Detta för att fräscha upp minnet angående vilka utvecklingsområden som eleven har sedan förra samtalet. De skrev ner minst två mål på en Post-it som de satte upp i bänklocket. Dessa mål har de under fördjupningstiden på tisdagarna kunnat arbeta med på egen hand för att utvecklas vidare.
Vid ett fördjupningstillfälle några veckor innan själva samtalet fick varje elev ett häfte med frågor som de skulle ha som manus vid samtalet. Frågorna i häftet är av typen Jag tycker jag har nått/inte nått/delvis nått målen sedan förra samtalet. Jag tycker jag är bra på... Jag tycker jag har blivit bättre på... På rasterna ... På lektionerna behöver jag tänka på att... Jag tycker det är svårt att... Jag behöver utveckla/arbeta mer med... Eleverna har verkligen tänkt igenom frågorna ordentligt och svarat på egen hand. De har sannerligen funderat över sin egen utveckling och jag är så stolt över dem att de tagit uppgiften på allvar och därmed blivit mycket mer medvetna om sina egna kunskaper och framsteg.
Innan varje samtal genomförts har eleven fått träna med mig eller min kollega vid ett tillfälle. Då har de fått läsa igenom sitt manus som om det vore på riktigt och de har kunnat ändra sig om de sett saker saker som de inte var så nöjda med. Kanske har de plötsligt ett annat ämne som de tycker är svårt om det var ett tag sedan de arbetade med sitt manus...
Varje samtal startar med att eleven hälsar oss alla välkomna och avslutas med Tack för samtalet. Under halvtimmen som passerat har eleven fått berätta själv om sin upplevelse av skolan/skolarbetet och också fått svar av både föräldrar och oss pedagoger om vad han/hon är bra på respektive behöver träna mer på. Vi har även haft tid att prata om den sociala delen. Vid samtalet har eleverna fått visa upp två saker som de är lite extra stolta över - alltifrån slöjdarbeten till mattehäften via egentillverkad engelskfilm.
Det som varit extra trevligt att få se är hur alla elever tagit stort ansvar för både förberedelser och genomförande. Vissa elever har verkligen visat en ny sida av sig gentemot hur de är i klassrummet. Det kan vi som pedagoger använda positivt i klassrummet vilket vi ser som en stor vinning och fördel. Även den mest tysta och försiktiga elev har under samtalet fått glänsa ordentligt!
Mest anmärkningsvärt har nog varit att det som eleven själv säger är sådant som även vi tycker - utan att vi ens pratat om det tillsammans innan. De är alltså väldigt väl medvetna om sina framgångar men också sina brister!
Nu när jag prövat konceptet elevledda utvecklingssamtal kommer jag aldrig kunna gå tillbaka till mitt tidigare sätt att genomföra samtalen på. Jag känner att elevens egen aktivitet vid samtalet är alldeles för värdefull och med tanke på att vi i skolan strävar efter att göra eleverna medvetna om sitt eget lärande för att nå längre så är det ju galet att ha ett samtal där läraren mer eller mindre berättar om elevens framsteg/brister medan eleven och föräldrarna mest lyssnar. Jag kan inte förstå att jag väntat så här länge ens... ;)
Avslutningsvis tänker jag att detta är något jag kommer sprida till mina kollegor på min enhet. Jag ser bara vinning i detta arbetssätt - mindre administrativt arbete för pedagogen - och mer aktivitet för eleven! Samtalsförberedelserna sker på lektionstid och min egen bedömning gör jag ju ändå löpande så jag kan visa upp resultat och delge hur jag ser på elevens kunskapsutveckling vid samtalet.
Även yngre elever kan hålla i sitt eget samtal tror jag. Så därför kommer jag rekommendera mina kollegor redan från åk 1 att försöka sig på detta. Kanske i en mindre skala till en början.
söndag 6 september 2015
Elevledda utvecklingssamtal
I höst ska vår klass pröva elevledda utvecklingssamtal. Jag och min kollega tänker oss att eleven ska få sköta snacket under samtalet och bland annat få visa sådant som han/hon känner sig stolt över. På så sätt hoppas vi göra våra elever ännu mer medvetna över sin egen kunskapsutveckling och att ta större ansvar för sin egen inlärning.
Än så länge är vi i planeringsarbetet av hur det hela ska gå till. Jag läser allt jag hittar på nätet som rör detta och sätter mig in i hur andra gjort och väljer ut de delar som jag tycker borde passa vårt arbetssätt och våra elever. Det är svårt, för man vill ju inte att det ska bli ett meningslöst samtal utan att det verkligen hjälper eleven att utvecklas vidare och också se HUR han/hon har utvecklats sedan senaste mötet. Eftersom vi har en för oss helt ny klass i år, som dessutom kommer från två olika skolor så känns det naturligt att börja just i år.
Då vi nu fått förmånen att ha en ipad/elev kommer vi enkelt kunna låta eleverna dokumentera sitt arbete i unikum (vår lärplattform). De kommer få spela in sig när de läser högt i både svenska och engelska för att sedan göra en ny inspelning om några månader för att då se hur utvecklingen går framåt. Det kommer också bli enklare för dem att i sin lärlogg i unikum kunna lägga upp texter de skriver och jämföra dem med nytt material allt eftersom.
Att på ett relativt enkelt sätt pedagogiskt kunna dokumentera sitt eget lärande är något som jag väntat på länge att få genomföra i praktiken. Känns verkligen spännande att få sätta igång nu! Denna dokumentation kommer väl till hands vid de elevledda utvecklingssamtalen.
Inför samtalen krävs det dock mycket planering. Det är ju inte bara elevens arbeten som ska visas upp utan eleven måste självklart vara delaktig i vilka kunskapsmål som ska uppnås och hur han/hon kan komma ännu högre. För detta krävs att vi tillsammans med eleven pratar om vad syftet med undervisningen är och att eleven blir medveten om vad som förväntas av honom/henne. Här är det även viktigt att eleven själv kan vara med och påverka innehållet av undervisningen. Vad behöver just den enskilde eleven bli bättre/säkrare på och vad kan vi pedagoger göra för att eleven ska kunna nå dit. Detta kommer vi samtala om tillsammans med eleven innan själva samtalet, så att när eleven sitter med sina föräldrar, på egen hand kan förklara för sina föräldrar vad han/hon behöver för att utvecklas vidare.
Givetvis kommer vi sitta med och stötta genom hela samtalet och första gången kommer det kanske vara svårt för eleven att ta initiativet till samtalet, men jag tror att det kommer kännas mer och mer självklart för eleven för varje gång vi har ett utvecklingssamtal. De rapporter och analyser jag läst hittills, gjorda av pedagoger som prövat detta under flera år, visar mestadels på positiva resultat och de har bla beskrivit att deras elever blivit mer ansvarstagande för sitt eget lärande och det ser jag som en stor vinning!
Än så länge är vi i planeringsarbetet av hur det hela ska gå till. Jag läser allt jag hittar på nätet som rör detta och sätter mig in i hur andra gjort och väljer ut de delar som jag tycker borde passa vårt arbetssätt och våra elever. Det är svårt, för man vill ju inte att det ska bli ett meningslöst samtal utan att det verkligen hjälper eleven att utvecklas vidare och också se HUR han/hon har utvecklats sedan senaste mötet. Eftersom vi har en för oss helt ny klass i år, som dessutom kommer från två olika skolor så känns det naturligt att börja just i år.
Då vi nu fått förmånen att ha en ipad/elev kommer vi enkelt kunna låta eleverna dokumentera sitt arbete i unikum (vår lärplattform). De kommer få spela in sig när de läser högt i både svenska och engelska för att sedan göra en ny inspelning om några månader för att då se hur utvecklingen går framåt. Det kommer också bli enklare för dem att i sin lärlogg i unikum kunna lägga upp texter de skriver och jämföra dem med nytt material allt eftersom.
Att på ett relativt enkelt sätt pedagogiskt kunna dokumentera sitt eget lärande är något som jag väntat på länge att få genomföra i praktiken. Känns verkligen spännande att få sätta igång nu! Denna dokumentation kommer väl till hands vid de elevledda utvecklingssamtalen.
Inför samtalen krävs det dock mycket planering. Det är ju inte bara elevens arbeten som ska visas upp utan eleven måste självklart vara delaktig i vilka kunskapsmål som ska uppnås och hur han/hon kan komma ännu högre. För detta krävs att vi tillsammans med eleven pratar om vad syftet med undervisningen är och att eleven blir medveten om vad som förväntas av honom/henne. Här är det även viktigt att eleven själv kan vara med och påverka innehållet av undervisningen. Vad behöver just den enskilde eleven bli bättre/säkrare på och vad kan vi pedagoger göra för att eleven ska kunna nå dit. Detta kommer vi samtala om tillsammans med eleven innan själva samtalet, så att när eleven sitter med sina föräldrar, på egen hand kan förklara för sina föräldrar vad han/hon behöver för att utvecklas vidare.
Givetvis kommer vi sitta med och stötta genom hela samtalet och första gången kommer det kanske vara svårt för eleven att ta initiativet till samtalet, men jag tror att det kommer kännas mer och mer självklart för eleven för varje gång vi har ett utvecklingssamtal. De rapporter och analyser jag läst hittills, gjorda av pedagoger som prövat detta under flera år, visar mestadels på positiva resultat och de har bla beskrivit att deras elever blivit mer ansvarstagande för sitt eget lärande och det ser jag som en stor vinning!
söndag 7 juni 2015
Reflektion kring det första året
För en vecka sedan var vi på terminens sista förstelärarträff. Det var som vanligt inspirerande att träffa alla och ta del av deras senaste händelser på sina enheter. Vi fick under den här träffen reflektera över vårt första år som förstelärare i Mölndal. Vilka dilemman har vi stött på? Vilka hinder har vi upptäckt och vad har varit bra?
Den här gången fick vi testa tre-parts-samtal, som gick till så att tre av oss satt i en grupp och två fick samtala och den tredje lyssnade, antecknade lite och bröt av efter en stund för att repetera vad vi samtalat om. Sedan fick vi fortsätta prata. Det var ett bra sätt att samtala på tycker jag eftersom det gav upphov till mer reflektion under samtalets gång. Kan ju låta lite knepigt, men jag menar att när personen som återkopplade oss och sa vad JAG hade sagt så gav det mig några sekunder till att se om hon uppfattat mig rätt, vilket ju är bra om hon har. Annars fick jag en chans till att förklara.
I vår grupp tyckte vi att mycket var bra, vi har fått tydliga instruktioner om vad vårt syfte är på respektive enhet tex. En del av oss har fått ganska stora uppdrag medan vissa av oss fått mindre.
Ett hinder på vägen är väl tiden (igen). Vi har fått fler uppdrag som ska genomföras men vi har inte fått mer tid att genomföra dem på. Jag har fortfarande samma undervisning och samma planeringstid som innan, men jag har fler uppdrag som ska hinnas med inom samma tid.
Det som framförallt tar tid från min ordinarie planering är de möten och träffar som kommit till i samband med uppdraget. Var tredje vecka går en av mina svensk-lektioner bort för en klass då vi har förstelärarträff. Då försvinner också 2 timmar av min veckoplanering. Jag har under året suttit med i skolans styrgrupp, vilket är superintressant att få vara med i, men då försvinner en och en halv timme till var tredje vecka. Jag har varit på unikumträffar och förberett mig för ledarskapsträffar på vår enhet.
Det krävs att jag måste prioritera och det händer att jag ibland väljer bort efterarbetet av mina lektioner. Jag reflekterar (i huvudet) vad som gått bra och vad som kan förändras, men jag ger mig inte tillfälle att dokumentera det. Rättningsarbetet blir också lidande. Jag bedömer inte allt de gör skriftligt utan bara vissa moment. Processen, som jag anser är viktigast, ser jag fortfarande i klassrummet och använder i min bedömning.
Ett dilemma som vi diskuterade i vår grupp var ordet "förstelärare". Jag trivs bra med mitt uppdrag men jag önskar att det hade hetat något annat än just förstelärare. Det är ett otroligt laddat ord. Som om det skulle finnas andrelärare också. Vi är många på skolan som tar emot VFU-studenter och som sitter med i olika grupper - så vad är skillnaden kan tyckas.
Jag gillar dock att vara den som drar det tyngre lasset och får mina kollegor att upptäcka nya sätt att tackla hinder och utmana sig själva i nya undervisningssätt, men jag kan bli ohyggligt trött på kommentarerna "det kan väl du göra som ändå är förstelärare" eller "du får ju ändå extrapengar för att göra detta". De som säger detta kanske egentligen inget menar, men det hugger ändå till i mig.
Jag ser absolut fram emot mitt kommande år som förstelärare och de uppdrag som det bär med sig. Under året som kommer ska vi satsa mycket på hälsa i vår nya 4:a. Jag och kollegan som ska dela klass har varit med i en planeringsgrupp ihop med Universeum och förhoppningsvis kommer det leda till spännande utmaningar som kan appliceras på övriga klasser. Jag kommer också fortsätta diskutera ledarskapet med mina kollegor och har en tanke att vi ska arbeta med området beteendeproblematik - hur man kan handskas med "utmanande" elever.
Trevlig sommar!
Den här gången fick vi testa tre-parts-samtal, som gick till så att tre av oss satt i en grupp och två fick samtala och den tredje lyssnade, antecknade lite och bröt av efter en stund för att repetera vad vi samtalat om. Sedan fick vi fortsätta prata. Det var ett bra sätt att samtala på tycker jag eftersom det gav upphov till mer reflektion under samtalets gång. Kan ju låta lite knepigt, men jag menar att när personen som återkopplade oss och sa vad JAG hade sagt så gav det mig några sekunder till att se om hon uppfattat mig rätt, vilket ju är bra om hon har. Annars fick jag en chans till att förklara.
I vår grupp tyckte vi att mycket var bra, vi har fått tydliga instruktioner om vad vårt syfte är på respektive enhet tex. En del av oss har fått ganska stora uppdrag medan vissa av oss fått mindre.
Ett hinder på vägen är väl tiden (igen). Vi har fått fler uppdrag som ska genomföras men vi har inte fått mer tid att genomföra dem på. Jag har fortfarande samma undervisning och samma planeringstid som innan, men jag har fler uppdrag som ska hinnas med inom samma tid.
Det som framförallt tar tid från min ordinarie planering är de möten och träffar som kommit till i samband med uppdraget. Var tredje vecka går en av mina svensk-lektioner bort för en klass då vi har förstelärarträff. Då försvinner också 2 timmar av min veckoplanering. Jag har under året suttit med i skolans styrgrupp, vilket är superintressant att få vara med i, men då försvinner en och en halv timme till var tredje vecka. Jag har varit på unikumträffar och förberett mig för ledarskapsträffar på vår enhet.
Det krävs att jag måste prioritera och det händer att jag ibland väljer bort efterarbetet av mina lektioner. Jag reflekterar (i huvudet) vad som gått bra och vad som kan förändras, men jag ger mig inte tillfälle att dokumentera det. Rättningsarbetet blir också lidande. Jag bedömer inte allt de gör skriftligt utan bara vissa moment. Processen, som jag anser är viktigast, ser jag fortfarande i klassrummet och använder i min bedömning.
Ett dilemma som vi diskuterade i vår grupp var ordet "förstelärare". Jag trivs bra med mitt uppdrag men jag önskar att det hade hetat något annat än just förstelärare. Det är ett otroligt laddat ord. Som om det skulle finnas andrelärare också. Vi är många på skolan som tar emot VFU-studenter och som sitter med i olika grupper - så vad är skillnaden kan tyckas.
Jag gillar dock att vara den som drar det tyngre lasset och får mina kollegor att upptäcka nya sätt att tackla hinder och utmana sig själva i nya undervisningssätt, men jag kan bli ohyggligt trött på kommentarerna "det kan väl du göra som ändå är förstelärare" eller "du får ju ändå extrapengar för att göra detta". De som säger detta kanske egentligen inget menar, men det hugger ändå till i mig.
Jag ser absolut fram emot mitt kommande år som förstelärare och de uppdrag som det bär med sig. Under året som kommer ska vi satsa mycket på hälsa i vår nya 4:a. Jag och kollegan som ska dela klass har varit med i en planeringsgrupp ihop med Universeum och förhoppningsvis kommer det leda till spännande utmaningar som kan appliceras på övriga klasser. Jag kommer också fortsätta diskutera ledarskapet med mina kollegor och har en tanke att vi ska arbeta med området beteendeproblematik - hur man kan handskas med "utmanande" elever.
Trevlig sommar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)