För en vecka sedan var vi på terminens sista förstelärarträff. Det var som vanligt inspirerande att träffa alla och ta del av deras senaste händelser på sina enheter. Vi fick under den här träffen reflektera över vårt första år som förstelärare i Mölndal. Vilka dilemman har vi stött på? Vilka hinder har vi upptäckt och vad har varit bra?
Den här gången fick vi testa tre-parts-samtal, som gick till så att tre av oss satt i en grupp och två fick samtala och den tredje lyssnade, antecknade lite och bröt av efter en stund för att repetera vad vi samtalat om. Sedan fick vi fortsätta prata. Det var ett bra sätt att samtala på tycker jag eftersom det gav upphov till mer reflektion under samtalets gång. Kan ju låta lite knepigt, men jag menar att när personen som återkopplade oss och sa vad JAG hade sagt så gav det mig några sekunder till att se om hon uppfattat mig rätt, vilket ju är bra om hon har. Annars fick jag en chans till att förklara.
I vår grupp tyckte vi att mycket var bra, vi har fått tydliga instruktioner om vad vårt syfte är på respektive enhet tex. En del av oss har fått ganska stora uppdrag medan vissa av oss fått mindre.
Ett hinder på vägen är väl tiden (igen). Vi har fått fler uppdrag som ska genomföras men vi har inte fått mer tid att genomföra dem på. Jag har fortfarande samma undervisning och samma planeringstid som innan, men jag har fler uppdrag som ska hinnas med inom samma tid.
Det som framförallt tar tid från min ordinarie planering är de möten och träffar som kommit till i samband med uppdraget. Var tredje vecka går en av mina svensk-lektioner bort för en klass då vi har förstelärarträff. Då försvinner också 2 timmar av min veckoplanering. Jag har under året suttit med i skolans styrgrupp, vilket är superintressant att få vara med i, men då försvinner en och en halv timme till var tredje vecka. Jag har varit på unikumträffar och förberett mig för ledarskapsträffar på vår enhet.
Det krävs att jag måste prioritera och det händer att jag ibland väljer bort efterarbetet av mina lektioner. Jag reflekterar (i huvudet) vad som gått bra och vad som kan förändras, men jag ger mig inte tillfälle att dokumentera det. Rättningsarbetet blir också lidande. Jag bedömer inte allt de gör skriftligt utan bara vissa moment. Processen, som jag anser är viktigast, ser jag fortfarande i klassrummet och använder i min bedömning.
Ett dilemma som vi diskuterade i vår grupp var ordet "förstelärare". Jag trivs bra med mitt uppdrag men jag önskar att det hade hetat något annat än just förstelärare. Det är ett otroligt laddat ord. Som om det skulle finnas andrelärare också. Vi är många på skolan som tar emot VFU-studenter och som sitter med i olika grupper - så vad är skillnaden kan tyckas.
Jag gillar dock att vara den som drar det tyngre lasset och får mina kollegor att upptäcka nya sätt att tackla hinder och utmana sig själva i nya undervisningssätt, men jag kan bli ohyggligt trött på kommentarerna "det kan väl du göra som ändå är förstelärare" eller "du får ju ändå extrapengar för att göra detta". De som säger detta kanske egentligen inget menar, men det hugger ändå till i mig.
Jag ser absolut fram emot mitt kommande år som förstelärare och de uppdrag som det bär med sig. Under året som kommer ska vi satsa mycket på hälsa i vår nya 4:a. Jag och kollegan som ska dela klass har varit med i en planeringsgrupp ihop med Universeum och förhoppningsvis kommer det leda till spännande utmaningar som kan appliceras på övriga klasser. Jag kommer också fortsätta diskutera ledarskapet med mina kollegor och har en tanke att vi ska arbeta med området beteendeproblematik - hur man kan handskas med "utmanande" elever.
Trevlig sommar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar